Som mycket annat på den här tiden var teatrar en tävling. Man röstade på vilken författare man tyckte skrivit den bästa teatern. De allra första teatrarna bestod bara av dialoger men desto mer samhället utvecklades gjorde även grekernas skådespeleri förmåga det. Men de var ändå inga stora skådespelare utan använde sig av masker för att visa sina känslor. Teatrarna handlade oftast om människans livsvillkor. Tävlingen höll till utomhus och skådespelarna stod på en plattform i mitten med en läktare runt. Ibland kunde läktaren vara fylld med över 20 000 människor som var väldigt mycket på den tiden. Skådespelarna bar ofta styltskor och mycket färgglada kläder för att de tydligt skulle synas. Under läktaren under bänkraderna fanns även stora krukor som var stämda i olika toner. När någons röst nådde krukorna började de svänga och ljudet förstärktes, de kallas även för dåtidens högtalare.
Tragedi & Komedi
Författarna valde om de ville skriva en tragedi eller komedi. Budskapet med en tragedi var att lyckan snabbt kunde vända och att människan inte kunde påverka ödet och att man inte kunde ta allt för givet. Tragedier var ofta långa och en eller flera av huvudpersonerna dog ofta i slutet. Teatrarna var alltså till för att lära folket hur de skulle uppföra sig. Några kända författare som skrivit tragedier är Aischylos, Sofokles och Euripides. Det är bara sju stycken tragedier som blivit bevarade under tiden som är skriven av Aischylos. Hans mest kända verk är trilogin om grekernas i krig mot Troja. Men i berättelsen har människorna inte fullt ansvar för sina handlingar utan gudarna bestämde deras öden. Sofokles har också endast sju berättelser bevarade och år 446 deltog han i en drama tävling i Aten där han lyckades ta ifrån Aischylos segern. Av dessa författare jag nämnt är det Euripides som anses vara den mest tragiska tragedin författaren. 18 av hans verk är bevarade än idag och han utvecklade även dramat. Hans tragedier menade att det fanns viktigare saker än tron på gudarna såsom starka mänskliga känslor. Kärlek, hat, svartsjuka och girighet är några exempel. Euripides var däremot inte lika känd som de andra, utan blev till och med retad av vissa under den här tiden.Sedan fanns de även komedier som var en skratt frambringande teater. En av de kändaste författarna till en komedi på den här tiden är Aristofanes. Han skapade skämt utifrån politiker och andra kända människor. Komedier hade inget särskilt budskap och var endast avsedda för nöjets skull. Både manliga och kvinnliga roller spelades av män.
Myter
Teatrar berättar historier bakom någonting och innan teatrar uppfanns berättades historierna muntligt. Det uppkom därför olika typer av berättelser eller genrer som vi idag skulle kalla det. Myter är en genre som många känner till och som handlar mycket om antiken. Myter innehåller alltid någonting gud relaterat, de kunde vara att de förargade gudarna, offrade till gudarna eller äktade gudarna. Gudarna hade sån kontroll över världen så en genre uppkom i deras ära. Men myter skulle också lära människorna rätt och fel. Hur man skulle bete sig för att få ett långt och lyckligt liv. Myterna var anonyma eftersom de genom så många år har berättats muntligt och de har dessutom ett komplicerat språk. De flesta berättelser var muntliga eftersom så få människor var läs- och skrivkunniga. Orfeus och Eurydike är ett exempel på en myt. Den handlar om kärleksparet Orfeus och Eurydike som skulle gifta sig men fick inte gudarnas välsignelse. Eurydike dog kort därefter av en plötslig död. Orfeus blev djupt deprimerad och bestämde sig för att gå ner till underjorden och hämta sin hustru tillbaka. Orfeus kunde spela och sjunga så vackert att de lät honom få tillbaka sin älskade Eurydike- på ett villkor: Han skulle inte få vända kolla på henne under hela resan tillbaka. Om han trotsade dem skulle hon omedelbart skickas tillbaka. Precis i slutet av resan hem kastade han en snabb blick åt hennes håll och omedelbart försvann hon ur hans grepp och flög tillbaka till underjorden precis som gudarna hade sagt. Kort därefter återvände Orfeus till jorden och dog inom kort. Budskapet med detta var att ha tålamod och lyssna på vad gudarna säger. Det är trots allt dem som regerade under den här tiden.
Sedan finns det en gammal myt som många nog känner till, Pyramos och Tisbe. De är också ett ungt kärlekspar som ska rymma iväg tillsammans. Dem anordnar ett möte under ett träd och när Tisbe anländer upptäcker hon att ett lejon är på väg mot en mot en vattenkälla i närheten. Tisbe flyr därför in i en grotta men tappar sin vita slöja. Lejonet åt precis en rejäl måltid och får sedan syn på slöjan som han blodar ner och river sönder. När Pyramos anländer till platsen får han se den blodiga slöjan som han visste tillhörde sin älskade. Omedveten att Tisbe egentligen var vid liv stack han sitt svärd genom bröstet så att blodet sprutade upp på trädet vita frukter, så att de färgades mörkröda. När lejonet försvunnit vågade sig Tisbe fram och fick se sin älskade med ett svärd i bröstet. Hon bestämde sig för att dö vid sin älskades sida och stack samma svärd genom sitt eget bröst. Det är den här myten som Romeo och Julia är utspelad på. Ett kärlekspar som dör för varandra. Budskapet med den här berättelsen var att inte ta förhastade beslut och att istället vänta och samla tankarna på ett mer förnuftigt sätt.
Fabler
Fabler var korta berättelser som oftast hade ett djur i huvudrollen. Fablerna var precis som myterna först muntligt berättade och därför finns de ingen självklar författare men slaven Aisopos sägs vara författaren till många av fablerna. Fabler skulle lära framförallt barn hur man skulle bete sig och vilka konsekvenser dåligt handlande kunde föra med sig. De skickade vidare vissa budskap som de inte ville att människan skulle glömma. Ett exempel på en sådan berättelse är hunden och benet. Det handlar om en hund som precis snott ett stort och saftigt köttben. plötsligt ser han sin egen spegelbild i vattnet när han korsar en bro. Hunden fattade dock inte att de var han själv och ville ha benet han såg i spegelbilden också. Hunden hoppade in i vattnet och hans saftiga ben försvann. Denna berättelse skulle lära folket att inte tråna efter mer än man behövde. Sedan fanns de en annan berättelse som handlade om en herde och hans får. En gång när han skulle valla sina får skrek han plötsligt "Varg! Varg!". Byborna skyndade sig dit för att hjälpa och när de kom dit hade herden vikt sig dubbelt av skratt. Varje kväll drog han samma skämt som han så mycket tyckte om. Men en dag kom plötsligt en varg som snodde hans får. Än en gång skrek herden "Varg! Varg!" men den här gången kom inga bybor för att hjälpa honom eftersom de trodde att de återigen var en av hans skämt. Den här berättelsen skulle lära människorna att inte svika folks förtroende. Om man alltid ljuger, hur ska man då veta om man talar sanning? På många sätt kan detta relateras till dagens berättelser som ofta handlar om svikt förtroende.
Lyrik
I antikens Grekland fanns även en texttyp som heter Lyrik. Lyrik är som poesi eller en dikt och det fanns en speciell kvinnlig författare som gjorde extra stort intryck på samhället. Hon var den första kända kvinnliga författaren och hennes namn är Sapfo. Hon drev även en skola för unga kvinnor som snart skulle gifta sig på sin hem ö Lesbos. Allting handlade om tolkning i Sapfos texter och nu i efterhand tror vissa att Sapfo skrev kärleksbrev till sina elever. Alltså att hon var lesbisk och ordet "lesbisk" kommer därför från hennes hem ö Lesbos.
Epos
Epos är en längre berättelse skriven på vers som utspelade sig förr i tiden. Den här typen av berättelser innehåller alltid en hjälte med övernaturliga egenskaper. Epos berättelser har ofta krig och kärlek som huvudmotiv eftersom en övernaturlig hjälte alltid finns med. En av de mest kända författarna till epos var den grekiska Homeros. Han skrev bland annat Illiaden som utspelar sig under de trojanska kriget. De ville visa människorna att inte ta allt för givet eftersom huvudpersonen ofta skadades eller dödades på grund av svagheter. Det kunde finnas med gudar även i såna här typer av berättelser också. Homeros kändaste verk hette Illiaden och Odysséen och dem båda utspelar sig under de trojanska kriget. Illiaden handlar om de 10-åriga kriget där grekerna slutligen segrade. Huvudpersonen i Odyssén heter Odysseus och han var en av segrarna i kriget som mest beskrivs i Illiaden. Han är ute på många äventyr under kriget men han gjorde även något oförlåtligt, han trotsade gudarna. På sin färd hem igen till sin älskade ställs han inför många prövningar. Han måste korsa havs utbrott, överleva hemska stride och besegra cykloper. Men genom att använda sitt huvud rätt lyckades han genom alla övningar och gudarna tillät han tillslut komma hem efter att han visat sin värdighet.
Sofokles skrev också samma typ av text. Han skrev bland annat berättelsen om kung Oidipus. Sofokles hade däremot inte hittat på kung Oidipus helt själv, Oidipus var nämligen huvudpersonen i många olyckliga sagor men själva handlingen skrev Sofokles. Berättelsen handlar om en kung och en drottning i staden Tebe. Det får sin första son och de går till en orakel kvinna som kunde förutspå framtiden för deras son. Kvinnan säger att deras son kommer att döda sin far och äkta sin egen mor. Kungaparet ville absolut inte att detta skulle hända så därför skickade de iväg sin son för att dö i ett berg. Men vad kungaparet inte visste var att pojken överlevde för att en man räddade honom och förde vidare honom till en annan stad där han växte upp. Åren gick och Oidipus växte slutligen upp och fick höra sin gamla spådom men han visste inte att han egentligen var adopterad av dem han trodde var hans föräldrar. Därför gav han sig av till Tebe där han på vägen mötte några män som han dödade.
En av männen visade sedan sig vara Kung Laios (Oidipus biologiska far). När han anlände till Tebe härjade en sfinx där. En sfinx var hälften kvinna hälften djur och krävde att något besvarade hennes nästan omöjliga gåta. Oidipus löste gåtan när han anlände och kröntes inom kort till kung. Sedan gifte han sig med kung Laios änka Iokaste och fick tillsammans fyra barn. På senare år börjar Oidipus återigen snoka i sitt förflutna och inser sanningen. Spådomen slog trots allt in. Det gick inte att trotsa gudarna hur än man försökte. Det slutade med att Iokaste tog sitt eget liv och kung Oidipus stack ut sina ögon.
/ Alva Lundberg 7A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar